thispageaintfound

Jag bara undrar: är det friskt att droga oasis-don't look back in anger och gråta sönder varje gång bara för att den är så himla..mycket. så himla rätt?
Är det verkligen bra att sakna personer så sjukt mycket fast man aldrig haft de vid sin sida och bli alldeles själaglad och lycklig för att de råkar yttra ett ord eller slänga iväg en blick till/mot dej?
Borde man söka hjälp om man inte kan sluta skriva på sin blogg om hur många gånger man lyssnar på en låt och annat ointressant fakta som verkligen ingen seriöst ingen bryr sej om?
Har man en väldigt konstig uppfattning om vad livet går ut på om man tycker att det är helt underbart att snurra på karuseller i lekparker och att åka popexpressen sju gånger på rad? att hoppa hoppsasteg i regn, drömma om omöjliga saker och att dansa i provrum?
SLUTSATS: Jag är antaglien inte särskilt frisk, mår nog inget vidare, bör nog söka hjälp, och har antaglien en del felaktiga uppfattningar. men. Jag mår ju så bra. Och det var det här supermegahyper viktiga inlägget som jag la en kvart av min torsdagskväll på? Ja. Hare bra. För de har jag.